Varje stad har sin charm, sin själ och sin identitet. Vi befinner oss i Malmö i början av Oktober för att försöka upptäcka en del av stadens essens. En dimslöja vilar över marken när vi börjar vår morgonvandring, vi följer de nybyggda husen längs Citadellvägen. Dimman skapar en sorts lugnande intimitet. Hus och vatten träder gradvis fram genom diset och fokuserar blicken till det som är närmast närvarande. De äldre husen på andra sidan Östra hamnkanalen ser spöklika ut, där deras speglingar i vattnet ses skarpare än husens egna konturer.
Vi är på väg mot Ribersborgsstranden. Staden har ännu inte riktigt vaknat upp, så här på lördagsmorgonen. Hamnens grundare blickar ut över den moderna arkitekturen runt järnvägsstationen. Den ser nog fundamentalt annorlunda ut än när han verkade här på 18-talet. Jag får en känsla av att Malmös innerstad har förändrats ganska mycket de senaste 50 åren. I USA och England pratar man om ”Gentrification” när områden ändrar sin socioekonomiska mix från lägre inkomstfamiljer till högre inkomstfamiljer. Oavsett vad som fanns där tidigare så har de nya husen längs Citadellvägen i alla fall en tydlig målgrupp av ganska välbestställda unga familjer.
Morgonsolen börjar sakta bränna bort dimslöjorna längst upp på de högre husen.
Turning torso ser ut som den svävar över marken. Man kan nästan fantisera att man ser en stad i molnen. Det gör vandringen rent bokstavligt sagolik. Vem hade trott att man skulle hitta sådan vardagsmagi en lördagsmorgon i Malmö!
Vi närmar oss Ribersborgsstranden som är fylld av löpare, redo att kasta sig ut, antingen på på en halvmaraton eller en full maraton. Fältet innanför kallbadhuset är fyllt av mer eller mindre vältränade människor iklädda färglada trikåer i luftiga syntetmaterial.
Eliten ger sig iväg! och gravis börjar löpare återvända mot mål”! (nej jag sprang inte!) men det gjorde Susanne, en halvmara på rekordtid till och med. Efter det att loppet är avklarat, så fortsätter vi våra vandringar i Malmö och hamnar i Malmöhus slott. Kanske inte det praktfullaste slott jag sett man ändå med en viss charm.
Slottsgården hade en del kul detaljer att föreviga. En staty av en gycklare som flyttats dit från Linköping passade väl in i miljön.
En vandring i Slottparken, med alla sina stora träd. gräsytor och konst, lugnade själen.
In i stadsmiljön, bort från grönområden och de moderna husen, mot den gamla staden och dess dansk/skånska arkitektur bar nu kosan.
Vandringen fortsatte ett tag, och avslutades med en god middag på en av restaurangerna på lilla torget. Känslan i var mer att man var ute i Europe, snarare än att man var i en svensk stad någonstans. Det var mycket folk i alla åldrar som var ute för att äta, flanera eller umgås – mitt inne i stadsmiljön. Vi var inte kvar länge nog för att se något nattliv men det är säkert helt ok också! Det var kul att spendera några korta dagar i Malmö, det finns mycket att upptäcka, vi skrapade bara på ytan, så det blir nog att skrapa vidare på vid framtida besök!Hittade vi själen av Malmö på vår korta visit? Det vore nog lite väl pretentiöst att hävda något sådant. Men. Känslan som kvarstod var att Malmö är en stad som i högre utsträckning än andra Svenska städer är själsligt mer knuten till hela Europa. Mer internationellt, inkluderande och extrovert.
Jag älskar de fyra årstidernas existens – i alla fall i teorin! Några årstider kunde kortas ner lite tycker jag! Men, efter att ha bott alldeles nära ekvatorn i åratal Där det var nästan omärkbara skiftningar i väder och vind, dagslängd och temperatur över en årscykel. Så uppskattar jag årstidernas skiftningar. Jag minns hur jag i en hiss i Indonesien försökte kallprata med mina lokala kollegor. Det säkra kortet, här hemma, är ju att kommentera vädret! Det får varje artig konversation att flöda, i ett litet tag, lagomt till hissen når fram. Min öppningsreplik ”Hu, det det varmt idag” möttes av upphöjda ögonbryn. Lukman svarade Pak – det är alltid lika varmt här! Väderprat existerade inte här. Det var tystnad under resten av hissturen. Jag saknade mer och mer väderprat!
Vårt ombytbara väder, växlingarna över året, de svalare perioderna tar vi som absolut självklara – nästan som en nackdel. När vi sitter hopkurade under höststormarna så längtar vi till den synes konstanta solen och värmen vid medelhavet, i Thailand eller på någon annan tropisk destination. Klimatändringarna i världen har dock skapat en, för de flesta, oväntad effekt. De som lever i södra Europa, nere mot Medelhavet, i Nordafrika och på andra platser närmare ekvatorn, börjar under sommarmånaderna uppleva extremhett väder. ”Coolcationing” har helt plötsligt blivit ett begrepp. Det börjar bli outhärdligt för alla dessa människor. Vi åker söderöver och sydlänningarna åker till Sverige, Norge och Finland och antagligen till Danmark. För att komma bort från hettan. Efter att ha besökt Norge och Finland och rest i Sverige den här sommaren, så gjorde jag en observation. Jag upplevde att det rörde sig betydligt mer turister från varmare länder på gatorna i Oslo, Stockholm och Helsingfors. Det verkar som att en bra svensk sommar anses av de som nu upplever 40 graders somrar som ett paradis av lagom temperatur. Till och med en dålig svensk sommar blir något att eftersträva.
Hur ser det då ut om så där 10 år? Hur kommer det här att förändra oss, vi som lever här uppe speciellt för oss hör i Östergötland? De rika sydlänningarna kommer först som turister, sedan köper de upp fastigheter, hus och lägenheter på för dem attraktiva platser. Arkösund och Söderköping får en ny demografi, de finaste husen ägs numer av folk som bor i Spanien, Italien och Grekland. Medelsvensson har inte råd att bo kvar inne i centrala Motala. Nya huskomplex byggs som är anpassade till målgruppen. För vanligt folk från de varma länderna så har vi nog nordiska versioner av ”all Inclusive” resorter, varför inte i några nu mer eller mindre förfallna brunnshotell. Jag kan se mig själv som ägare av en östgötsk version av Faulty Towers. Som en Basil på bred östgötska fräser ”jävla katalan” med samma innebörd som när en försäljare på Kanarieöarna säger ”jävla smålänning” till en kund som prutar för mycket. (kanske en satirisk referens som yngre generationer inte riktigt kopplar)
Roller blir ombytta, vi blir turistdestinationen och besökarna får köpa våra souvenirer. Som Östgöte och Vikbolandsbo, känns det som jag måste börja bli kreativ och komma på hur våra souvenirer skulle kunna se ut. Muggar med Gullolletryck? T-shirts med Stegeborgs fästning? Brinks vinterinlagda saltgurkor i minimala, men exklusiva, glasburkar med blågula sidenband bundna med rosett runt locket. Presentförpackningar med certifierade saltängsbullar? Folkdanslagen får ett uppsving då de uppträder inför hänförda Grekiska turister på tyska torget i Norrköping. Vår version av grisfester blir kräftfester, där vi övervinner förfärade och skeptiska Italienska turister till vår udda mattradition. Vi ödslar inte svenska kräftor utan kör med importerade omkokta kräftor. Det lär krävas en hel del östgötskt sädesbrännvin i kombinaiton med de svenska värdarnas sjungande av snapsvisor, i kanon, för att lyckas. Alternativet är räk- eller köttbullemackefester. Serverat med kallt vitt vin eller öl. Givetvis på riktig hålkaka.
Linköping marknadsför sig självt som ”raggmunkens stad”. Portugisiska turister är extatiska över brytningen mellan raggmunkarnas frasighet, fläskets sälta och (den exotiska) lingonsyltens syrliga djup. På något vis har staden nu blivit ursprungsplatsen för denna läckerhet! Kolmården blir en regional motsvarighet till Disneyland i Paris med ett snabbt växande Bamseland. Brunbjörnar, älgar, rådjur och lodjur att visa upp på djurparken. De mer exotiska djuren skapar mindre intresse. Traktens ungdomar uppträder här i skalman, lille-skutt och bamsedräkter framför barn från hela Sydeuropa. ”Mat och sov klockan” är den souvenir som går bäst bland de vuxna och kramdjursversioner av bamsefigurerna säljer som smör till barnen.
I östra Husby öppnas ”Asatown”, där uppträder lokalbefolkningen i vikingadräkter och varje dag får besökarna uppleva slaget vid Bråvalla. Fler än 1000 ortsbor får leva ut sin inre bärsärk inför läktare fyllda av betalande turister. Och efter det, i bygdegården ”valhalla”, grillas stora mängder flintastek och det dricks öl i mängder med de Spanska turisterna. Flera lokala death metalband har blivit akustiska och framför sina alster med strupsång och allt, det låter väldigt vikingalikt i sydlänningarnas öron. På Ica parkeringen sitter flera hantverkare och mejslar fram minirunstenar med text som bestäms av köparna, de är speciellt värderade av de Marockanska turisterna. Man kan också spå sin framtid, med en mystisk kvinna klädd som en norna sittande i ett tält i utkanten av parkeringen. Den som skall bli spådd, får dra fram en tråd ur ett nystan. Tråden tolkas därefter som livstråden. 200 kr kostar det att veta sitt livsöde! Det pågår en debatt i Östra Husby om man inte skall byta ut taken på husen i centrum till halmtak, för att ”återknyta” samhället till sitt vikingaarv!
Maratonloppet mellan Norrköping och Linköping återupplivas och döps till ”The Brask blood run. Uppkallat efter biskop Brask och Stockholms blodbad. Någon har kommit på att Brask tog sig den sträckan efter sitt svek. På medaljen står texten ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen” Loppet har blivit en succé och drar en stor internationell publik.
Söderköping kör inte längre någon medeltidsvecka. De kör numer en konstant medeltidssommar. Alla Söderköpingsbor uppmanas att klä ut sig tidsenligt hela tiden och le mot turisterna och gömma sina mobiltelfoner när de blir fotograferade. Några ungdomar protesterar genom att klä sig i stjärnornas krig outfits, en och annan Darth Vader ses därför bland allmogen. Kommunen har infört en ”medeltidsuniform” för hemtjänstpersonal och andra som rör sig ute i staden. Som plåster på såren får Söderköpingsborna 40 % rabatt på alla restauranger och kiosker under sommarmånaderna. De slipper turistpriserna.
Ja vad framtiden har i sitt sköte man man som bekant inte veta, men jag hoppas att våra lokala entrepenörer tar Coolcation på allvar och möter upp mot de behov som är på väg Vi skall ju inte ge bort våra möjliga inkomster till smålänningar och västgötar- eller?!
Sydkorea har mer och mer intagit rollen som stilskapare och trendmakare, inte bara i Asien utan i stora delar av världen. Vi känner alla idag till K-pop, grupper som Black Pink har pumpat ut hit efter hit runt om världen. På TV skapar landet otal såpa-serier som följs med andakt i grannländerna. Klädstilar kopieras och inspirerar både unga och vuxna. Så det är med vissa förväntningar jag landar i K-popens förlovade land. Resan börjar i Daegu en flermiljonstad i som ligger i det sydöstra inlandet på den koreanska halvön. Vi kommer också att få uppleva megastaden Seoul och den historiska provinsen Gyeongju , hemlandet för det tusenåriga kejsardömet; Gilla!
Direkt slås man av att den yngre befolkningen utrycker sin identitet i klädstilen och med allt från på ryggsäcken hängande fluffiga nyckelringar, till mer eller mindre fantasifulla manga-inspirerade outfits. Japan känns ständigt närvarande, trots den komplicerade historiska relationen med grannlandet. Eller är Anime och Manga något som utvecklas i båda länderna? Jag blir lite tveksam.
Vi ger oss ut på promenad, på en av köpgatorna i Daegu. Staden är modern, bra kollektivtrafik, sky-train, tunnelbana och massor med busslinjer. Jag har kameran med mig, en Nikon Z9 fullformat, med ett vidvinkel zoom 14-24 mm objektiv. Valet av kamera kanske inte är optimalt för gatufotografering, då den är ganska stor. Men den är lätt att ta bra bilder med. Det är rejält varmt ute, så här i slutet av Augusti, en bit över 30 grader med mycket hög luftfuktighet. Solen är framme just nu men det kommer en del regn då och då. Jag och Susanne går tillsammans genom folkvimlet. Vi tar båda foton. Jag märker snabbt att trots intensivt fotograferande så verkar ingen bry sig, de fortsätter med sina liv utan att se påverkade ut av vår närvaro. De få som ger oss uppmärksamhet, delar med sig leenden snarare än misstänksamhet/irritation. Det gör min stora kamera till mindre av en belastning.
Med mitt objektiv behöver jag komma ganska nära folk. Det ibland täta folkvimlet underlättar för mig att kunna knäppa närbilder på intressanta människor och situationer som uppenbarar sig, där vi sakta går genom stan. Det känns som vi är huvudet längre än de flesta vi möter, då blir det en hel del fotografering från höften. Jag märker att jag mer än vanligt använder bild displayen på kamerans baksida, som jag vinklar upp mot mig, som referens när jag tar många av fotona. Min vanliga fotograferingsstil är att se objektet genom ockularet med ena ögat. Jag har på senare tid börjat köra slutartid och apertur manuellt och sedan låta ISO ligga på automatik. Slutartider för att frysa bilderna på ett bra sätt och aperturen för att kontrollera skärpedjupet. Om ISO kryper upp för högt som brukar jag öppna upp (öka aperturen) kameran och offra lite av skärpedjupet. Jag växlar mellan olika versioner av autofokusområdet. Jag vill ha kontroll men ändå få kameran att fokusera med de nya verktygen som finns med ansiktsdetektering. Det är ibland frustrerande när jag ser ett intressant fotoögonblick och snabbt tar upp kameran fotar för att senare se att autofokuspunkten ligger på något helt annat långt i bakgrunden. Vid gatufotografering finns inga omtag, ögonblick kommer och går och missar man är det kört! Det är också charmen med den här typen av fotografering. Gatufotograferande är för mig ganska oplanerad, jag går runt och observerar omgivningen intensivt och är redo att fota vad som än fångar mitt intresse. Jag kan ställa mig på platser under kortare stunder, men jag gör inte som vissa som hittar en plats med perfekt omgivning och sedan väntar in rätt situation att fotografera ett foto som de redan har tänkt ut. Mitt gatufoto är mer intuitivt och opportunistiskt. Jag respekterar alla sätt att få en bra bild, men jag föredrar att vara förutsättningslös och mer planlös i mitt gatufotande. I ett nytt land, i en främmande kultur, är det mycket som pockar på uppmärksamheten och som triggar mig att ta foton. Går jag runt i min hemstad så är mängden rena gatufoton betydligt lägre. Den svenska mellanstora staden är också svårare, då folk i allmänhet är väldigt självmedvetna när de ser en person med systemkamera fota. En erfarenhet är dock att när man fotar med mobiltelefonen så ger inte samma reaktion. hmm.
Vår vandring på Daegus gator ger resultat, många interaktioner mellan människor, för mig intressanta vardagliga och sociala interaktioner, fångar mitt intresse. Vi ger oss ut för att vandra med kamerorna på gatorna mellan sessionerna på sportarenan i Daegu. Veteran VM är ju den primära orsaken för oss att vara i landet.
Att observera staden gående, tar oss till olika socioekonomiska miljöer. Vi rör oss mellan bakgator och hyreshuskomplex till affärsdistriktets glashus. Arkitekturen är tillbakahållen, inte på ett brutalistiskt vis, mer åt det minimalistiskta hållet. Mycket vita eller ljusgrå nyanser, på husfasaderna, med en del undantag. Det som stack ut var alla dessa skyltar, för restauranger och annan affärsverksamhet. Neon och upplysta skyltar fyllde lätt upp blickfånget på en trång bakgata. Och en sak som blev tydligare ju mer vi såg var – allt är så rent och prydligt. Inget skräp, inget klotter, inget vandaliserat. stadsbilden såg på inget sätt ett polerad ut, byggnader och gator, som var äldre, såg patinerade och använda ut, det var inget Disneyland. Det var en miljö som åldrades sakta med värdighet. Frånvaron av skräp var intressant eftersom vi sällan kunde hitta några papperskorgar.
Gatubilden var lika ren men lite annorlunda när vi besökte huvudstaden Seoul, storstaden höjer tempot lite, mycket mer människor, kommersen ökar, höjden på hus ökar markant. Vi vandrade genom gator fyllda av gatutstånd, Här kunde man köpa massvis med olika typer av mat. Varje gatstump had minst en affär som var fylld med rader av automater. Automater som man köpte olika prylar i, i olika prisklasser. Samlarobjekt? Jag köpte figurer som troligtvis kom från asiatiska anime, /(deras animerade serier) fluffiga figurer att hänga på väskan eller ryggsäcken. Hade man tur fick man det man ville ha levererat i en plastboll genom automatens utkast.
Jag kände mig som ett barn igen, vid en sådan där tuggummiautomat där man lade i en 25 öring och förväntansfullt snurrade på ett vred och fick några tuggummin, formade till färgade kulor, genom utkastet. Det här var på en helt annan nivå, man betalade med kort, plastbollarna kunde, i de mest exklusiva automaterna, vara nästan i samma stolek som en handboll. Automataffärerna var inte nya för mig, jag hade sprungit på liknande i Japan, men gillade att hitta kul figurer att köpa.
Väl ute på gatorna kom jag på mig själv att frenetiskt fota alla dessa intressanta människor som rörde sig i omgivningen. Ingen verkade ta notis eller vara påverkade av mitt fotograferande även i huvudstaden.
Sydkorea gav mersmak, på alla nivåer, åker gärna tillbaks, det finns mycket mer att upptäcka, det känns som vi bara skrapade på ytan.
Här är din belöning, för att ha tagit dig ända hit i texten! ett fotogalleri över Sydkoreanska gatu-, och miljöfoton! Klicka på fotot nedan och scrolla genom bildspelet – ha kul!
Söndag den 20 September 2026. Jag tillbringar dagen för att se Kraftloppet i Finspång. Det är ett lite annorlunda löparäventyr. En stafett med 7 sträckor i varierande längd mellan 1,3 km till 8,5 km. Totalt springer löparna 31 km i området kring Grosvads Idrottsplats. Jag var där i år för att träningsfotografera (Ja, även fotografer måste träna :-)), Jag fokuserade mest på växlingarna mellan de olika sträckorna och att hitta intressanta ögonblick när en trött löpare lämnar över till en som är pigg och taggad att ge sig ut. Det är ett snabbt skeende, lite kaotiskt och därför en utmaning att fånga som fotograf.
Här nedan har ni en fotoserie, så ni kan bedöma själva om jag lyckades fånga något av intresse.
The music is hip-hop. It’s battle time. It’s a non violent street-fight, the weapon is breakdance. The dancers are ready, inside the ring, formed by the audience surrounding them. The first competition is a knock out battle between two pairs of dancers. The winners are selected by the judges, and the objective is to outperform the other team in execution to a tune not controlled by the competing teams.
I am here at the venue (Kulturhallarna) in Norrköping, Sweden, together with Pelle and Susanna. To take photos of the event. The audience is a mix of all ages, eager to see the dancers perform. There are no bleachers nor chairs in the venue. Organically the closest spectators sit down on the floor forming a ring, and the rest standing or kneeing from behind.
And wow! did we get a show!!! Dance pair after dance pair had it out in fierce battles. Truly showing their skills while they improvised to different tunes that the DJ had them dancing to. It was spectacular, and the crowd showed their delight when the most complex movements were on display.
Here, below are some nerd reflection’s on the photo shoot. If you came for the photos – go to the bottom of this blog and click on the picture and then scroll among the many frames. You will find a lot of photos! If you use them for personal use make sure to credit: www.dalbyi.se. Enjoy!
From a photographer’s perspective is was a complex photoshoot. The light in the room were dimmed with a muted green and blue spotlights making the scene dark. Resulting in the dancers appearing in a slightly monochrome green/blue tint. To capture the fast moving scene, in the low light the shutter speed had to be high and shot through a wide open aperture. Still the ISO would creep up in the thousands. Pelle had a Nikon D850 with a 28 mm prime lens. Susanne had a Nikon z8 with a 24-70 mm zoom lens and I had a Nikon z9 with a wide 14-24 mm zoom lens. I also had an on camera flash that worked for a while until it finally got overheated. In the photo series, it is easy to detect the ones taken with the flash, as the green, blue light tint is suppressed, overpowered by the flash light spectrum.
All in all I am pleased with the photo result. The ones taken without flash is grainy, slightly monochromic dark, but it plays well with the subject matter. Our aim was to capture the battle element, with the opponents showing a attitude towards each others – in a way heckling the other team as part of the dancing act. See for your self!and enjoy!
Det är 35 grader varmt, luftfuktigheten en bra bit över 80%, en värme som trycker sig mot kroppen och får svetten att rinna. Den 92 årige amerikanske 400 meterlöparen sträcker försiktigt händerna mot skyn i en sorts segergest, när han passerar mållinjen efter 400 meter på den magnifika idrottsarenan i Daegu Sydkorea. Han är inte först i mål, heller inte på prispallen, men glädjen går inte att ta minste på. Respekt! Idrottarna är alla iklädda sina nationslinnen, representerar sitt land! 105 nationer är representerade på 2026 Master VM i Daegu Sydkorea. En tävling som sker vartannat år på olika platser i Världen.
De yngsta som ställer upp är 35 år och man tävlar i åldersklasser med femårsintervall, så långt upp i åldersskalan det finns deltagare. Sverige är representerat av ett 50 tal deltagare, spridda över många åldersklasser och sportgrenar.
Jag slås av den positiva stämningen, det är verkligen ett firande mer än en tävling. Det kramas, tas gruppfoton och konverseras mellan deltagare från vitt skilda kulturer. Många har deltagit under årtionden och har tävlingen som ett återkommande event. Andra är här för första gången. Jag talar med en brittisk herre i 90+ kategorin, han berättade att han brukade springa långa distanser , man att hans tränare nu gett honom rådet att satsa på 100 meter och 200 meter eftersom han hade så mycket spring i kroppen. Han sade det med ett sarkastiskt leende på läpparna. Tävlingarna pågår i lite mindre än tre veckor och inleddes med en högtidlig invigning den 22 augusti 2026.
Koreanerna organiserar det hela mycket bra. Det är inte bara evenemanget som är i sin ordning, det verkar genomsyra hela samhället. Vänliga ansikten, hjälpsamhet, ordning och reda möter oss utlänningar både på arenan och i staden. Få talar engelska och staden Daegu är inte optimerat för internationell turism. Jo, gatuskyltar och kollektivtrafik har i det latinska alfabetet utskrivna namn som komplement till den med koreanska tecken. Många matbeställningar skedde med hjälp av ChatGPT och andra översättningsappar. Det funkade utmärkt, undrar hur man klarade sig innan mobiltelefonernas appar förenklade kommunikationen.
Priserna på måltider och annat var ok. Deras valuta WON har ganska mycket nollor men 10 000 won är cirka 70 kronor. Vi åt mycket goda rätter på lokala restauranger, bara en gång på två och en halv vecka lyckades vi pricka in en maträtt som inte föll oss i smaken.
En av höjdpunkterna var en oansenlig restaurang på en av bakgatorna vid vårt enkla hotell. Stället hade 5 bord i rostfritt, med ett öppet hål i mitten av borden och en liten skorsten med rör som ledde bort från bordet.
Menyn, satt på väggen, endast med koreansk text, så vi fotade av den och bad ChatGPT att översätta. Stället var helt specialiserat på fläskkött med olika tillbehör. Efter en konversation med pekande och handgester lyckades vi beställa. Servitrisen (som var ensam i restaurangen) såg att vi var lite handfallna, så hon servade oss och visade vad och hur olika rätter passade ihop. Hon skötte grillningen och gav anvisningar vilket kött som skulle doppas i vad. höjdpunken var marinerade tjocka revben som skars upp i tunna köttskivor som sedan grillades, köttet inne vid benet grillades separat och lades åt sidan för att ätas sist. Rätten var delikat i sin enkelhet och med deras inlagda rädisor, goda kimchi och det chilikryddade riset var den välbalanserad. Vi var mer än nöjda.
Arenan i Daegu var vacker på ett sorts industriromantiskt vis. Den hade använts vid flera stora internationella tävlingar inklusive OS.
Arenan hade några år på nacken men var väl underhållen.
Jag fotade några dagar av tävlingen och nedan finner ni ett bildserie med utvalda bilder på många hjältar. Jag kanske lägger ut en blog till som handlar am allt det vi såg utanför själva sportsevenemanget.
På fredagkvällen gick jag som många Norrköpingsbor ut på stan. Jag kan inte minnas så mycket medborgare på stan sedan de gamla karnevalerna som gjordes i efterspelet på Norrköpings 600 årsjubileum i mitten på 1980 talet! Vädret var sydländsk, en varm solig dag med nära 30 grader och värme långt in på kvällen. Jag och Susanne, fokuserade på food truck festivalen och att köpa lite grejor från nasarna på Gamla Rådsugugatan, för att sedan avluta på tyska torget med glass på Rodga Cafe och lyssnande till Tåström coverbandet; Ebba Guld från dalarna. Jag åt på foodtruck som serverade Chilensk mat, det var gott men portionen var i minsta laget för det man betalade. De flesta food trucks hade ganska långa köer så kommersen var god! Ebba Guld levererade en kavalkad av hits från Thåström och hans olika band genom åren. Lite lagom punkigt! Man ser sin egen ålder genom andra och helt klart de som var med och var tonåringar när Ebba grön slog igenom är ganska gamla nu. Det speglades också i åldern på publiken. Ja tänk vad tiden går, och tänk att de som idag sitter och styr samhället brukade hålla på med punk och grunge på sin tid!
Jag hade givetvis kamera med mig för att dokumenter denna folkfest. Här är en ganska omfattande bildkavalkad med ögonblicksbilder från kvällen, kanske känner du igen dig själv eller någon annan.
På Lördagen den 8 Augusti 2026 gick den årliga Häv och gräv Vikbovändan av stapeln med start i Östra Husby. Dalbyi Media var på plats med två fotografer Susanne, som löpande fotograf, avverkade halva det 4,5 mil långa loppet med fötterna. Det gav unika ställen att fotografera som förhöjde leveransen av foton. Själv åkte jag bekvämt mellan förvalda punkter.
Vikbovändan är egentligen tre tävlingar. En där man springer 4,5 mil på egen hand, en där man cyklar distansen och en där två deltagare parar ihop sig och tillsammans alternerar att springa och cykla sträckan utan att komma mer än 100 meter från varandra. De tävlande tar sig mellan olika stationer, där lokala entrepenörer och sponsorer bjuder till.
Ett kul upplägg som möjliggör för många att vara med och som aktiverar bygden på ett positivt sätt. I år var det detagarrekord. Vädret var perfekt soligt, en del vind och runt 23 grader! En överraskning var att vår stadsminister kom förbi och delade ut medaljer till deltagare vid målgången. En del såg mäktigt förvånade ut när de såg ett så bekant ansikte som hängde medaljen runt halsen. Innan huvudloppet hade man ett lopp för de mindre barnen på cirka 800 meter, där en del ungar blev lite distraherade av blåbärsplockning och kom i mål med blåfärgade munnar.
Jag har lagt in ganska mycket bilder från dagen i bildspelet nedan. Känner ni igen någon? dela gärna till andra! Laddar du ner då tala om vilka som tog fotot!
Gamleby ligger inte långt utanför Västervik på Sveriges vackra ostkust. Ett anrikt litet samhälle med egen hamn i botten av en vik. Här kördes på fredagen den 4 Juli den årliga byrundan, en löpartävling i vacker miljö. Regn hotade loppet men när startskottet gick var solen framme, ett välorganiserat lopp som gav mersmak för både deltagare och åskådare!
Här följer ett axplock av bilder från loppet och från Gamleby med omnejd. Klicka på bilderna och scrolla
På Lördagen den 5 Juli gick trailloppet Kolmårdsrundan av stapeln i Kvarsebo. Jag var där och fotade en del, med centrerat kring den kortaste distansen 6 km. Vädret var perfekt, lagom temperatur och lagomt soligt. En del traillöpare kanske skulle vilja ha sämre väder för att upplevelsen skulle bli optimal – med lera och elände. Men idag var det perfekt för oss som var där för att titta på.
Här är lite bilder från loppet! Fokuset var att fånga tjalvelöpare..
