Till butiken

Kategori: Blogg

  • Fotografi och filosofi

    Fotografi och filosofi

    Varför bemöda sig att skapa högkvalitativa fotografier att ha fysiskt på väggen eller i ett album, i en tid där alla kan ta upp sin mobil och fånga ögonblick eller småfilmer att publicera på sociala medier?

    ”Ett foto säger mer än 1000 ord” heter det ju! Men vilka 1000 ord pratar vi om? Spenderas de 1000 orden på något som är värt att sägas?

    Det är nog frågor som är omöjliga att svara på, kanske till och med meningslöst att ens försöka. Till skillnad från en bok, där orden, meningarna, styckena och kapitlen är präntade av författaren, oföränderliga och absoluta, så är fotografiet det omvända. Både boken och bilden sätter igång något i oss – fantasin. Från boken skapar vi en hel värld baserad på hur vi tolkar in det författaren satt på pränt. Karaktärer får liv, miljöer uppenbarar sig, vi känner in hjältar, skurkar, det goda och det onda, vi blir en del av bokens handling. Allt är helt och hållet vår alldeles egna konstruktion, ingen annan äger historien på samma sätt som jag själv – som du. Vi tillbringar en ansenlig tid med varje bok, vi tillåter oss därför att skapa en sorts djup relation med boken.

    Att se en film baserad på boken blir ofta en besvikelse. Allt vi skapade i vårt huvud, utmanas plötsligt av något som en hel filmskapargrupp curerat till oss! Filmatiseringen blir ju något nytt, men aldrig som den var inne i vår egen värld formad av boken. Eller hur?

    Fotot har en annan relation till oss än boken och filmen. Om boken är ett förhållande, så är filmen ett delat skeende. I de flesta fall, när vi läst boken är den färdig, vi lägger igen den och den lever kvar i oss. Men vi har inte ofta lust att med detsamma ta upp den och läsa om den om och om igen. Detsamma tycker jag om filmen, man ser den, den ger intryck och känslor, men bara i undantagsfall vill man se den om och om igen i tät följd. Det finns dock undantag.

    Med fotot är det annorlunda. I bästa fall är det som ett bra lagomt svårt korsord, som man kommer tillbaka till gång på gång och ser nya saker varje gång. Bilden är ju ett ögonblick fruset i tiden. Ett foto upptäcker vi. Det fångar vårt intresse. Om vi hänger det på väggen kan vi återkomma till det om och om igen. Ett bra foto ställer frågor till oss som triggar vår fantasi, vi tolkar det mer fritt än både boken och filmen. Även om fotografen genom sitt val av motiv, perspektiv, skuggning, etc. etc. styr oss till viss del, så är fotot mer fritt för oss att bygga vår egen historia kring. Då fotot är fruset i tid, är bilden heller inte en del av ett skeende eller handling. Vi kan därför återkomma till det nästan hur många gånger som helst näst intill ett obegränsat med gånger över tid. Fotot kan tala till oss genom direkta känslor, kopplade till våra unika minnen eller associationer som fotot förmedlar. Det kan också låta oss fantisera om vad som sker eller varför.

    Vad som krävs för att fotot skall bli aktivt är att vi tar oss tid att verkligen se det. Bäst finns fotot framkallat och fysiskt, i ett fotoalbum eller ännu bättre som en tavla på en vägg. Om fotot fladdrar förbi i vår smartphone eller på en skärm. I ett Facebook, Instagram- eller TikTok flöde blir bilden lätt något som passerar förbi utan att vi verkligen ser det. En fototavla som placeras på väggen ger mig tiden att skapa en relation till bilden och en känsla som utvecklas och blir återkommande. Den ger mig tiden det tar att formulera de 1000+ orden!

    De 1000 orden som bilden säger – är våra egna ord. Ord som tar tid att formulera. Att sakta ned, verkligen observera, att ta in och återkomma till – är alla kvalitéer som ett väggfoto kan erbjuda. Vi ställer frågorna som känns relevanta för oss, vår egen fantasi ger svaren. Fotot talar olika till olika individer. Fotot mognar över tid. Vi reflekterar öppet kring bilden. Det gör fotot till en av de mest uthålliga stimulansen av vårt känsloliv och vår fantasi. Det kan vara något personligt, ett porträtt på en kär släkting, ett foto från en semesterresa eller ett konstfoto som skapar känslor.

    För mig, i rollen som fotograf, är det mest angelägna att skapa foton som sitter på väggar eller ligger i album där de ses om och om igen. Där, de som konstverk, talar till oss över långa tidsperioder eller symboliserar ett kärt minne vi vill återkomma till varje gång vi ser fotot.

    Det är mitt kall – det är min filosofi.

  • Norrköping Pride 2026

    Norrköping Pride 2026

    Här är ett stort bildgalleri från Årets East Pride parad som gick av stapeln på Lördagen den 30 Juni 2026. Klicka på bilden nedan och scrolla sedan fram de olika bilderna. Mycket färger, glädje och Pride!

  • Pannben

    Pannben

    Ett av projekten jag för närvarande håller på med har titeln ”Pannben”. Målet är att sätta ihop en utställning som hyllar envisheten, jävlarannamat och övervinnandet. De verkar vara några av livets grundpelare, som ger oss förmågan att på olika sätt låta bli att ge upp. Tillsammans med kreativitet och anpassning är de väl grundläggande drivkrafter för vår fortsatta existens – eller?

    Hur kan jag då, i egenskap av fotograf, fånga denna urkraft? Kan den finnas i vardagsmiljön – här i vår relativt trygga och strapatsfria existens i utkanten av världen?

    Liten vit fyr vid sjöstranden omgiven av vass och ett rödbrunt staket under mulen himmel – en vardaglig svensk miljö

    Det slår mig ganska snabbt att jag inte behöver boka en resa till någon evolutionär katastrof, till ett krig eller söka upp någon mänsklig misär för att fånga den. Jag har under mitt liv sett dessa miljöer i verkligheten och har ingen önskan att återuppleva dem för mitt fotoprojekt.

    Jag har tur, för det räcker att jag placerar mig med min kamera i den senare delen av ett långdistanslopp. Det spelar nog ingen roll vilken sport det handlar om, så länge den kräver mycket fysiskt och psykiskt av sina utövare. För vi behöver inte tvingas in i situationer där pannben behövs. Nej, många av oss söker upp situationerna frivilligt. Det kan till och med vara så att vårt mänskliga väsen kräver att vi ibland upplever känslan. Ett liv som är en konstant räkmacka ger i längden ingen tillfredsställelse, vi verkar behöva utmaningar för att känna mening.

    Löpare med fokuserade ansiktsuttryck startar ett halvmaraton under en startbåge med texten World Military Half Marathon Championship

    Nu har jag dokumenterat ett antal långdistanslopp, allt från maraton-, trail- till ultralopp. Det är helt klart att man kan se de primala känsloyttringarna som symboliserar pannben i ansiktena på många av dem som kämpar sig in i mål. Borta är de kontrollerade ansiktsuttrycken, ersatta av något mer grundläggande, naket, ofiltrerat. Jag fångar dem genom min kameralins.

    Löpare med startnummer 19 i Norrköpingsstafetten, ansiktet förvridet av ansträngning – ett ofiltrerat uttryck av pannben

    Men att bara dokumentera bilder på förvridna ansikten visar inte hela bilden. Jag arbetar därför med varje bild för att med färgsättning och utsnitt försöka fånga känslan bakom uttrycket och ge respekt till pannbenet. Resultatet blir en serie porträtt av pannben sedda i olika ansikten.

    Jag hoppas att fotoserien hittar sin publik på någon utställning i framtiden.

    Jag har valt ut några få bilder nedan för att ge er en försmak. De ses bäst inramade på en vägg i en serie av andra pannbensbilder.

  • Norrköpingsstafetten 2026

    Norrköpingsstafetten 2026

    (Se bildgalleri på slutet) Den 20 maj, genomfördes den årliga Norrköpingsstafetten i Folkparken i Norrköping. Jag var där med min kamera för att se om jag kunde fånga lite av stämningen. Stafetter är ju extra kul då de gör en annars individuell sport till en lagsportsupplevelse. Distansen var 4×4 km och deltagarna var både elit och motionärer.

    Startfältet i Norrköpingsstafetten med ett hundratal löpare som springer iväg från startlinjen i folkparken

    Jag bedömde det till ett hundratal deltagare på startlinjen. De kom i alla åldrar och tävlade i tre klasser, dam, herr och mixed. Sedan var det även en gångklass (dock utom tävlan).. Vädret var perfekt, lagom varmt och solen sken under hela loppet.

    På bilden nedan ser ni vinnarna i de tre klasserna. Notera att Tjalve tog hem damklassen!

    Vinnarna i de tre klasserna (herr, mixed och dam) vid Norrköpingsstafetten, med Tjalve som tog hem damklassen

    Stafetter bjuder ibland på dramatik, speciellt i växlingarna mellan löparna. Jag kunde bara se en fadäs, när ett av finspångslagen inte hade någon mottagande löpare som dök upp för att ta emot stafettpinnen på en av sträckorna. Den stackars löparen, som kom i mål, stod där hjälplös och väntade på nästa löpare. Efter några minuter undrade han om han fick springa vidare själv och ta nästa sträcka. Tävlingsledningen gav ett snabbt klartecken och löparen hujjade snabbt iväg på en andra runda. Problemet var löst!

    Jag stod på två ställen och fotograferade denna kväll, vid växling/mål och sedan i en uppförsbacke i slutet av 4 km-rundan. Det gav en hel del intressanta bilder, som ni kan avnjuta i bildgalleriet nedan! Klicka på någon av bilderna så ser du dem i stort format!

  • Helsingfors City Maraton 2026

    Helsingfors City Maraton 2026

    (se bildkavalkad nedan) Maratonlopp! Det är imponerande med alla dessa halvtokiga människor som, inte bara ger sig ut för att springa mer än 4 mil på asfalt, de betalar också gladeligen för upplevelsen. Respekt! Det sker troligtvis något maratonlopp varje vecka året runt någonstans på vår planet. Långdistanslöpning är en folksport som förenar människor över hela världen från Jakarta till London. Maratonloppet, den mytiska distansen, har en särställning. För många är det den ultimata distansen att övervinna, för andra är det en återkommande bedrift.

    Oavsett motivation och bakgrund, så är det en verklig bedrift att ta sig runt en maratonbana.

    Som fotograf gillar jag att fånga människan bakom löparen. När individer ger sig ut på ett löpäventyr av den här längden kommer de att gå igenom en hel kavalkad av känslor. I början – euforin att vara en del av loppet – gemenskapen att springa med andra. Sedan gradvis en ökande känsla av att ta i, att övervinna till sist att övervinna, överkomma och i vissa fall överleva. I mål infinner sig igen eufori blandad med olika grad av utmattning, lättnad och stolthet. Alla springer efter sina egna förutsättningar och de olika faserna slår individuellt i intensitet och tid. Alla dessa känslor sätter tydliga spår i ansikte och kroppsspråk. Något mycket intressant att försöka fånga genom kameralinsen.

    Löpare med lång grå skägg och startnummer 3703 med namnet Jussi springer i Helsingfors city maraton med koncentrerat uttryck

    Den här helgen var jag på plats för att fota löpare på Helsingfors city maraton. Loppet har körts årligen sedan 1981. I år gick starten kl 10.30 lokaltid, lördagen den 16 Maj.

    Det var lite över 20 000 löpare, som med mer eller mindre kavata steg, började springa. Målet för dem var att att avsluta med målgång inne på den klassiska Olympiastadion (från 1952 års sommarolympiad). Vädret var ganska optimalt med 12 till 17 grader, växlande solsken.

    Helsingfors Olympiastadion från 1952, målarena för Helsingfors city maraton, med det karakteristiska tornet och flaggor längs taket

    Vinnaren detta år var i herrklassen finländaren Kari Heikura på 2 timmar 21 minuter och 6 sekunder

    Kari Heikura (startnummer 2074) leder en grupp löpare på Helsingfors city maraton 2015

    Vinnaren i damklassen blev finskan Petra Kilpeläinen på 2 timmar 46 minuter och 34 sekunder.

    Petra Kilpeläinen, vinnare i damklassen, springer Helsingfors city maraton med startnummer 2301, med ansträngning tydlig i ansiktet

    Här följer en bildkavalkad från loppet, hoppas ni kan se olika känsloyttringar i bilderna.

  • Pannben – Surfaren

    Under en längre tid har jag fascinerats av och beundrat människors vilja och behov av att utmana sig själva på olika sätt. Idag finns så många sätt att få utlopp för detta behov. Historiskt har denna drift nog alltid följt oss åt och tagit sig olika uttryck i olika tider. Nu, när vi lever i en tidsepok, där vi segregerar livet i olika skeenden, barndom, ungdom, vuxenliv och ålderdom. Eller till och med delar in dygnet i olika rum såsom arbetstid, fritid, studerande, pensionärsliv etc. Då kan vi som människor också utmana oss själva i alla dessa dimensioner. På arbetet tänjer vi på vår förmåga inom de ramar som arbetsplatsen förmedlar och på fritiden väljer vi mer fritt var vi lägger vårt fokus. En del av oss kommer också att byta fokus många gånger under vår livstid, medan andra kanske håller fast vid samma fokusområde genom livet.

    Jag kommer i olika blogginlägg att belysa olika manifestationer av Pannben!

    När jag bodde i Huntington Beach så kretsade mångas intresse och fokus kring surfing. Vågorna utanför Huntington Beach är berömda för mycket bra surfing – året runt. Att leva här, var för många att simma ut med sin surfbräda, trotsa vågorna på vägen ut mot den optimala platsen. Platsen, där man kunde vänta in den perfekta vågen som man sedan skulle rida på in mot stranden. När vågen väl kom, gällde det att snabbt paddla med armarna för att få fart på brädan, sedan att som en gymnast hoppa upp på brädan från liggande till stående ställning på en nanosekund. Sedan placera sig rätt i vågen och rida brädan så att vågen inte hann ifatt en eller att surfaren åkte från vågen. Kunde man rida en krävande våg hela vägen tills vågen dog ut, gärna nära stranden, så var tillfredsställelsen total. Att läsa vågen rätt, att kunna hantera och styra brädan utan att falla av, att kanske göra någon akrobatisk vändning under resans gång var utmaningen. De allra flesta försöken att fånga en våg misslyckades eller ledde till man direkt ramlade av brädan eller att vågen inte var bra för surfing. Så när alla bitar föll på plats så var euforin nära.

    Surfarens hela liv var att få återuppleva detta perfekta flygande i harmoni med vågen. Perfektion kunde vara ett livstidsprojekt. Surfaren behövde arbeta upp och bibehålla en mycket god fysik, att paddla och hantera brädan. Men mest av allt behövdes fysik och uthållighet när man ramlade av brädan under en stor våg. Att övervinna panik, turbulens och desorientering som uppstod när surfaren handlöst tumlade kring i virvelströmmarna och turbulensen under vågen, ofta slog surfaren i botten, tappade andan. Allt detta kunde bara bemästras med lugn och en extrem fysisk prestation. Det krävdes verkligen pannben att bemästra surfing. Ju större vågor, desto mer krävande efterspel.