Varför bemöda sig att skapa högkvalitativa fotografier att ha fysiskt på väggen eller i ett album, i en tid där alla kan ta upp sin mobil och fånga ögonblick eller småfilmer att publicera på sociala medier?
”Ett foto säger mer än 1000 ord” heter det ju! Men vilka 1000 ord pratar vi om? Spenderas de 1000 orden på något som är värt att sägas?
Det är nog frågor som är omöjliga att svara på, kanske till och med meningslöst att ens försöka. Till skillnad från en bok, där orden, meningarna, styckena och kapitlen är präntade av författaren, oföränderliga och absoluta, så är fotografiet det omvända. Både boken och bilden sätter igång något i oss – fantasin. Från boken skapar vi en hel värld baserad på hur vi tolkar in det författaren satt på pränt. Karaktärer får liv, miljöer uppenbarar sig, vi känner in hjältar, skurkar, det goda och det onda, vi blir en del av bokens handling. Allt är helt och hållet vår alldeles egna konstruktion, ingen annan äger historien på samma sätt som jag själv – som du. Vi tillbringar en ansenlig tid med varje bok, vi tillåter oss därför att skapa en sorts djup relation med boken.
Att se en film baserad på boken blir ofta en besvikelse. Allt vi skapade i vårt huvud, utmanas plötsligt av något som en hel filmskapargrupp curerat till oss! Filmatiseringen blir ju något nytt, men aldrig som den var inne i vår egen värld formad av boken. Eller hur?
Fotot har en annan relation till oss än boken och filmen. Om boken är ett förhållande, så är filmen ett delat skeende. I de flesta fall, när vi läst boken är den färdig, vi lägger igen den och den lever kvar i oss. Men vi har inte ofta lust att med detsamma ta upp den och läsa om den om och om igen. Detsamma tycker jag om filmen, man ser den, den ger intryck och känslor, men bara i undantagsfall vill man se den om och om igen i tät följd. Det finns dock undantag.
Med fotot är det annorlunda. I bästa fall är det som ett bra lagomt svårt korsord, som man kommer tillbaka till gång på gång och ser nya saker varje gång. Bilden är ju ett ögonblick fruset i tiden. Ett foto upptäcker vi. Det fångar vårt intresse. Om vi hänger det på väggen kan vi återkomma till det om och om igen. Ett bra foto ställer frågor till oss som triggar vår fantasi, vi tolkar det mer fritt än både boken och filmen. Även om fotografen genom sitt val av motiv, perspektiv, skuggning, etc. etc. styr oss till viss del, så är fotot mer fritt för oss att bygga vår egen historia kring. Då fotot är fruset i tid, är bilden heller inte en del av ett skeende eller handling. Vi kan därför återkomma till det nästan hur många gånger som helst näst intill ett obegränsat med gånger över tid. Fotot kan tala till oss genom direkta känslor, kopplade till våra unika minnen eller associationer som fotot förmedlar. Det kan också låta oss fantisera om vad som sker eller varför.
Vad som krävs för att fotot skall bli aktivt är att vi tar oss tid att verkligen se det. Bäst finns fotot framkallat och fysiskt, i ett fotoalbum eller ännu bättre som en tavla på en vägg. Om fotot fladdrar förbi i vår smartphone eller på en skärm. I ett Facebook, Instagram- eller TikTok flöde blir bilden lätt något som passerar förbi utan att vi verkligen ser det. En fototavla som placeras på väggen ger mig tiden att skapa en relation till bilden och en känsla som utvecklas och blir återkommande. Den ger mig tiden det tar att formulera de 1000+ orden!
De 1000 orden som bilden säger – är våra egna ord. Ord som tar tid att formulera. Att sakta ned, verkligen observera, att ta in och återkomma till – är alla kvalitéer som ett väggfoto kan erbjuda. Vi ställer frågorna som känns relevanta för oss, vår egen fantasi ger svaren. Fotot talar olika till olika individer. Fotot mognar över tid. Vi reflekterar öppet kring bilden. Det gör fotot till en av de mest uthålliga stimulansen av vårt känsloliv och vår fantasi. Det kan vara något personligt, ett porträtt på en kär släkting, ett foto från en semesterresa eller ett konstfoto som skapar känslor.
För mig, i rollen som fotograf, är det mest angelägna att skapa foton som sitter på väggar eller ligger i album där de ses om och om igen. Där, de som konstverk, talar till oss över långa tidsperioder eller symboliserar ett kärt minne vi vill återkomma till varje gång vi ser fotot.
Det är mitt kall – det är min filosofi.