Sydkorea har mer och mer intagit rollen som stilskapare och trendmakare, inte bara i Asien utan i stora delar av världen. Vi känner alla idag till K-pop, grupper som Black Pink har pumpat ut hit efter hit runt om världen. På TV skapar landet otal såpa-serier som följs med andakt i grannländerna. Klädstilar kopieras och inspirerar både unga och vuxna. Så det är med vissa förväntningar jag landar i K-popens förlovade land. Resan börjar i Daegu en flermiljonstad i som ligger i det sydöstra inlandet på den koreanska halvön. Vi kommer också att få uppleva megastaden Seoul och den historiska provinsen Gyeongju , hemlandet för det tusenåriga kejsardömet; Gilla!
Direkt slås man av att den yngre befolkningen utrycker sin identitet i klädstilen och med allt från på ryggsäcken hängande fluffiga nyckelringar, till mer eller mindre fantasifulla manga-inspirerade outfits. Japan känns ständigt närvarande, trots den komplicerade historiska relationen med grannlandet. Eller är Anime och Manga något som utvecklas i båda länderna? Jag blir lite tveksam.
Vi ger oss ut på promenad, på en av köpgatorna i Daegu. Staden är modern, bra kollektivtrafik, sky-train, tunnelbana och massor med busslinjer. Jag har kameran med mig, en Nikon Z9 fullformat, med ett vidvinkel zoom 14-24 mm objektiv. Valet av kamera kanske inte är optimalt för gatufotografering, då den är ganska stor. Men den är lätt att ta bra bilder med. Det är rejält varmt ute, så här i slutet av Augusti, en bit över 30 grader med mycket hög luftfuktighet. Solen är framme just nu men det kommer en del regn då och då. Jag och Susanne går tillsammans genom folkvimlet. Vi tar båda foton. Jag märker snabbt att trots intensivt fotograferande så verkar ingen bry sig, de fortsätter med sina liv utan att se påverkade ut av vår närvaro. De få som ger oss uppmärksamhet, delar med sig leenden snarare än misstänksamhet/irritation. Det gör min stora kamera till mindre av en belastning.
Med mitt objektiv behöver jag komma ganska nära folk. Det ibland täta folkvimlet underlättar för mig att kunna knäppa närbilder på intressanta människor och situationer som uppenbarar sig, där vi sakta går genom stan. Det känns som vi är huvudet längre än de flesta vi möter, då blir det en hel del fotografering från höften. Jag märker att jag mer än vanligt använder bild displayen på kamerans baksida, som jag vinklar upp mot mig, som referens när jag tar många av fotona. Min vanliga fotograferingsstil är att se objektet genom ockularet med ena ögat. Jag har på senare tid börjat köra slutartid och apertur manuellt och sedan låta ISO ligga på automatik. Slutartider för att frysa bilderna på ett bra sätt och aperturen för att kontrollera skärpedjupet. Om ISO kryper upp för högt som brukar jag öppna upp (öka aperturen) kameran och offra lite av skärpedjupet. Jag växlar mellan olika versioner av autofokusområdet. Jag vill ha kontroll men ändå få kameran att fokusera med de nya verktygen som finns med ansiktsdetektering. Det är ibland frustrerande när jag ser ett intressant fotoögonblick och snabbt tar upp kameran fotar för att senare se att autofokuspunkten ligger på något helt annat långt i bakgrunden. Vid gatufotografering finns inga omtag, ögonblick kommer och går och missar man är det kört! Det är också charmen med den här typen av fotografering. Gatufotograferande är för mig ganska oplanerad, jag går runt och observerar omgivningen intensivt och är redo att fota vad som än fångar mitt intresse. Jag kan ställa mig på platser under kortare stunder, men jag gör inte som vissa som hittar en plats med perfekt omgivning och sedan väntar in rätt situation att fotografera ett foto som de redan har tänkt ut. Mitt gatufoto är mer intuitivt och opportunistiskt. Jag respekterar alla sätt att få en bra bild, men jag föredrar att vara förutsättningslös och mer planlös i mitt gatufotande. I ett nytt land, i en främmande kultur, är det mycket som pockar på uppmärksamheten och som triggar mig att ta foton. Går jag runt i min hemstad så är mängden rena gatufoton betydligt lägre. Den svenska mellanstora staden är också svårare, då folk i allmänhet är väldigt självmedvetna när de ser en person med systemkamera fota. En erfarenhet är dock att när man fotar med mobiltelefonen så ger inte samma reaktion. hmm.
Vår vandring på Daegus gator ger resultat, många interaktioner mellan människor, för mig intressanta vardagliga och sociala interaktioner, fångar mitt intresse. Vi ger oss ut för att vandra med kamerorna på gatorna mellan sessionerna på sportarenan i Daegu. Veteran VM är ju den primära orsaken för oss att vara i landet.
Att observera staden gående, tar oss till olika socioekonomiska miljöer. Vi rör oss mellan bakgator och hyreshuskomplex till affärsdistriktets glashus. Arkitekturen är tillbakahållen, inte på ett brutalistiskt vis, mer åt det minimalistiskta hållet. Mycket vita eller ljusgrå nyanser, på husfasaderna, med en del undantag. Det som stack ut var alla dessa skyltar, för restauranger och annan affärsverksamhet. Neon och upplysta skyltar fyllde lätt upp blickfånget på en trång bakgata. Och en sak som blev tydligare ju mer vi såg var – allt är så rent och prydligt. Inget skräp, inget klotter, inget vandaliserat. stadsbilden såg på inget sätt ett polerad ut, byggnader och gator, som var äldre, såg patinerade och använda ut, det var inget Disneyland. Det var en miljö som åldrades sakta med värdighet. Frånvaron av skräp var intressant eftersom vi sällan kunde hitta några papperskorgar.
Gatubilden var lika ren men lite annorlunda när vi besökte huvudstaden Seoul, storstaden höjer tempot lite, mycket mer människor, kommersen ökar, höjden på hus ökar markant. Vi vandrade genom gator fyllda av gatutstånd, Här kunde man köpa massvis med olika typer av mat. Varje gatstump had minst en affär som var fylld med rader av automater. Automater som man köpte olika prylar i, i olika prisklasser. Samlarobjekt? Jag köpte figurer som troligtvis kom från asiatiska anime, /(deras animerade serier) fluffiga figurer att hänga på väskan eller ryggsäcken. Hade man tur fick man det man ville ha levererat i en plastboll genom automatens utkast.
Jag kände mig som ett barn igen, vid en sådan där tuggummiautomat där man lade i en 25 öring och förväntansfullt snurrade på ett vred och fick några tuggummin, formade till färgade kulor, genom utkastet. Det här var på en helt annan nivå, man betalade med kort, plastbollarna kunde, i de mest exklusiva automaterna, vara nästan i samma stolek som en handboll. Automataffärerna var inte nya för mig, jag hade sprungit på liknande i Japan, men gillade att hitta kul figurer att köpa.
Väl ute på gatorna kom jag på mig själv att frenetiskt fota alla dessa intressanta människor som rörde sig i omgivningen. Ingen verkade ta notis eller vara påverkade av mitt fotograferande även i huvudstaden.
Sydkorea gav mersmak, på alla nivåer, åker gärna tillbaks, det finns mycket mer att upptäcka, det känns som vi bara skrapade på ytan.
Här är din belöning, för att ha tagit dig ända hit i texten! ett fotogalleri över Sydkoreanska gatu-, och miljöfoton! Klicka på fotot nedan och scrolla genom bildspelet – ha kul!
