Det är 35 grader varmt, luftfuktigheten en bra bit över 80%, en värme som trycker sig mot kroppen och får svetten att rinna. Den 92 årige amerikanske 400 meterlöparen sträcker försiktigt händerna mot skyn i en sorts segergest, när han passerar mållinjen efter 400 meter på den magnifika idrottsarenan i Daegu Sydkorea. Han är inte först i mål, heller inte på prispallen, men glädjen går inte att ta minste på. Respekt! Idrottarna är alla iklädda sina nationslinnen, representerar sitt land! 105 nationer är representerade på 2026 Master VM i Daegu Sydkorea. En tävling som sker vartannat år på olika platser i Världen.
De yngsta som ställer upp är 35 år och man tävlar i åldersklasser med femårsintervall, så långt upp i åldersskalan det finns deltagare. Sverige är representerat av ett 50 tal deltagare, spridda över många åldersklasser och sportgrenar.
Jag slås av den positiva stämningen, det är verkligen ett firande mer än en tävling. Det kramas, tas gruppfoton och konverseras mellan deltagare från vitt skilda kulturer. Många har deltagit under årtionden och har tävlingen som ett återkommande event. Andra är här för första gången. Jag talar med en brittisk herre i 90+ kategorin, han berättade att han brukade springa långa distanser , man att hans tränare nu gett honom rådet att satsa på 100 meter och 200 meter eftersom han hade så mycket spring i kroppen. Han sade det med ett sarkastiskt leende på läpparna. Tävlingarna pågår i lite mindre än tre veckor och inleddes med en högtidlig invigning den 22 augusti 2026.
Koreanerna organiserar det hela mycket bra. Det är inte bara evenemanget som är i sin ordning, det verkar genomsyra hela samhället. Vänliga ansikten, hjälpsamhet, ordning och reda möter oss utlänningar både på arenan och i staden. Få talar engelska och staden Daegu är inte optimerat för internationell turism. Jo, gatuskyltar och kollektivtrafik har i det latinska alfabetet utskrivna namn som komplement till den med koreanska tecken. Många matbeställningar skedde med hjälp av ChatGPT och andra översättningsappar. Det funkade utmärkt, undrar hur man klarade sig innan mobiltelefonernas appar förenklade kommunikationen.
Priserna på måltider och annat var ok. Deras valuta WON har ganska mycket nollor men 10 000 won är cirka 70 kronor. Vi åt mycket goda rätter på lokala restauranger, bara en gång på två och en halv vecka lyckades vi pricka in en maträtt som inte föll oss i smaken.
En av höjdpunkterna var en oansenlig restaurang på en av bakgatorna vid vårt enkla hotell. Stället hade 5 bord i rostfritt, med ett öppet hål i mitten av borden och en liten skorsten med rör som ledde bort från bordet.
Menyn, satt på väggen, endast med koreansk text, så vi fotade av den och bad ChatGPT att översätta. Stället var helt specialiserat på fläskkött med olika tillbehör. Efter en konversation med pekande och handgester lyckades vi beställa. Servitrisen (som var ensam i restaurangen) såg att vi var lite handfallna, så hon servade oss och visade vad och hur olika rätter passade ihop. Hon skötte grillningen och gav anvisningar vilket kött som skulle doppas i vad. höjdpunken var marinerade tjocka revben som skars upp i tunna köttskivor som sedan grillades, köttet inne vid benet grillades separat och lades åt sidan för att ätas sist. Rätten var delikat i sin enkelhet och med deras inlagda rädisor, goda kimchi och det chilikryddade riset var den välbalanserad. Vi var mer än nöjda.
Arenan i Daegu var vacker på ett sorts industriromantiskt vis. Den hade använts vid flera stora internationella tävlingar inklusive OS.
Arenan hade några år på nacken men var väl underhållen.
Jag fotade några dagar av tävlingen och nedan finner ni ett bildserie med utvalda bilder på många hjältar. Jag kanske lägger ut en blog till som handlar am allt det vi såg utanför själva sportsevenemanget.
