Under en längre tid har jag fascinerats av och beundrat människors vilja och behov av att utmana sig själva på olika sätt. Idag finns så många sätt att få utlopp för detta behov. Historiskt har denna drift nog alltid följt oss åt och tagit sig olika uttryck i olika tider. Nu, när vi lever i en tidsepok, där vi segregerar livet i olika skeenden, barndom, ungdom, vuxenliv och ålderdom. Eller till och med delar in dygnet i olika rum såsom arbetstid, fritid, studerande, pensionärsliv etc. Då kan vi som människor också utmana oss själva i alla dessa dimensioner. På arbetet tänjer vi på vår förmåga inom de ramar som arbetsplatsen förmedlar och på fritiden väljer vi mer fritt var vi lägger vårt fokus. En del av oss kommer också att byta fokus många gånger under vår livstid, medan andra kanske håller fast vid samma fokusområde genom livet.
Jag kommer i olika blogginlägg att belysa olika manifestationer av Pannben!
När jag bodde i Huntington Beach så kretsade mångas intresse och fokus kring surfing. Vågorna utanför Huntington Beach är berömda för mycket bra surfing – året runt. Att leva här, var för många att simma ut med sin surfbräda, trotsa vågorna på vägen ut mot den optimala platsen. Platsen, där man kunde vänta in den perfekta vågen som man sedan skulle rida på in mot stranden. När vågen väl kom, gällde det att snabbt paddla med armarna för att få fart på brädan, sedan att som en gymnast hoppa upp på brädan från liggande till stående ställning på en nanosekund. Sedan placera sig rätt i vågen och rida brädan så att vågen inte hann ifatt en eller att surfaren åkte från vågen. Kunde man rida en krävande våg hela vägen tills vågen dog ut, gärna nära stranden, så var tillfredsställelsen total. Att läsa vågen rätt, att kunna hantera och styra brädan utan att falla av, att kanske göra någon akrobatisk vändning under resans gång var utmaningen. De allra flesta försöken att fånga en våg misslyckades eller ledde till man direkt ramlade av brädan eller att vågen inte var bra för surfing. Så när alla bitar föll på plats så var euforin nära.
Surfarens hela liv var att få återuppleva detta perfekta flygande i harmoni med vågen. Perfektion kunde vara ett livstidsprojekt. Surfaren behövde arbeta upp och bibehålla en mycket god fysik, att paddla och hantera brädan. Men mest av allt behövdes fysik och uthållighet när man ramlade av brädan under en stor våg. Att övervinna panik, turbulens och desorientering som uppstod när surfaren handlöst tumlade kring i virvelströmmarna och turbulensen under vågen, ofta slog surfaren i botten, tappade andan. Allt detta kunde bara bemästras med lugn och en extrem fysisk prestation. Det krävdes verkligen pannben att bemästra surfing. Ju större vågor, desto mer krävande efterspel.
