Ett av projekten jag för närvarande håller på med har titeln ”Pannben”. Målet är att sätta ihop en utställning som hyllar envisheten, jävlarannamat och övervinnandet. De verkar vara några av livets grundpelare, som ger oss förmågan att på olika sätt låta bli att ge upp. Tillsammans med kreativitet och anpassning är de väl grundläggande drivkrafter för vår fortsatta existens – eller?
Hur kan jag då, i egenskap av fotograf, fånga denna urkraft? Kan den finnas i vardagsmiljön – här i vår relativt trygga och strapatsfria existens i utkanten av världen?
Det slår mig ganska snabbt att jag inte behöver boka en resa till någon evolutionär katastrof, till ett krig eller söka upp någon mänsklig misär för att fånga den. Jag har under mitt liv sett dessa miljöer i verkligheten och har ingen önskan att återuppleva dem för mitt fotoprojekt.
Jag har tur, för det räcker att jag placerar mig med min kamera i den senare delen av ett långdistanslopp. Det spelar nog ingen roll vilken sport det handlar om, så länge den kräver mycket fysiskt och psykiskt av sina utövare. För vi behöver inte tvingas in i situationer där pannben behövs. Nej, många av oss söker upp situationerna frivilligt. Det kan till och med vara så att vårt mänskliga väsen kräver att vi ibland upplever känslan. Ett liv som är en konstant räkmacka ger i längden ingen tillfredsställelse, vi verkar behöva utmaningar för att känna mening.
Nu har jag dokumenterat ett antal långdistanslopp, allt från maraton-, trail- till ultralopp. Det är helt klart att man kan se de primala känsloyttringarna som symboliserar pannben i ansiktena på många av dem som kämpar sig in i mål. Borta är de kontrollerade ansiktsuttrycken, ersatta av något mer grundläggande, naket, ofiltrerat. Jag fångar dem genom min kameralins.
Men att bara dokumentera bilder på förvridna ansikten visar inte hela bilden. Jag arbetar därför med varje bild för att med färgsättning och utsnitt försöka fånga känslan bakom uttrycket och ge respekt till pannbenet. Resultatet blir en serie porträtt av pannben sedda i olika ansikten.
Jag hoppas att fotoserien hittar sin publik på någon utställning i framtiden.
Jag har valt ut några få bilder nedan för att ge er en försmak. De ses bäst inramade på en vägg i en serie av andra pannbensbilder.
