Projekt

Mellan fotouppdrag och annat arbete förkovrar jag mig i egna konstnärliga projekt.

Mitt personliga fotografi fokuserar på att stanna upp inför det vi annars passerar förbi och möta motivet med omsorg och respekt, oavsett om det är en sliten husport eller ett ansikte i kampens slutskede.

Pågående projekt

Surbullestan Norrköping

Sen jag lämnade Norrköping 1990 har jag bott och arbetat i länder som Indonesien, Afghanistan, Kina, USA och Irak. Nu mer än 30 år senare är det med nya ögon och referenser jag återvänt till min barndomsstad.

Jag märkte att jag fick återupptäcka staden. Mycket kom jag ihåg och det kändes fortfarande som ”hemma”. Men jag kom också att betrakta staden med en ny entusiasm, då jag inte längre tog miljöerna för givet.

Jag betraktade staden genom den nya betraktarens och fotografens avsökande och aktivt varseblivande blick. Jag tolkade vad jag såg och fotade med de insikter och erfarenheter jag fått genom ett liv utanför staden.

Det kändes därför naturligt att göra ett dokumentärt projekt om min hemstad. Målet är att fånga både panoraman och detaljer i staden. Lyfta fram miljöer och objekt som många tar som givna och inte ser, färgat med minnen och nostalgi från min ungdom.

En tanke formades om att göra ”porträtt” foton av miljöer och detaljer i staden. Jag började fota och ta varje foto med samma omsorg som en porträttfotograf har till estetik, ljus, etc. Jag printade ut bilder, ramade in dem i glasade ramar med passepatout och insåg att detaljer, panoraman och miljöer helt plötsligt talade till betraktaren på ett nytt sätt.

Motiven krävde helt plötsligt inte bara plats utan också repekt. ”Porträtten” tvingade betraktaren att beakta dem med omsorg och de var inte längre någon man slarvade förbi eller tog för givet.

Ett porträtt av en husport, med synligt slitage blev plötsligt intressant, levande, vibrant – något man kunde ha på väggen i vardagsrummet, betrakta och beundra.

Många detaljfoton väcker frågor, var finns den? Projektets mission blev därför att få oss att verkligen se staden och dess storhet i det stora och det lilla, i det nya och det gamla, i det grandiosa och det vardagliga, i det vackra och det fula.

Projektet vill även skapa effekten att få oss att inse att vi måste vårda vårt gemensamma miljö och arv. Om Norrköpingsborna börjar gå runt i staden och upptäcka dess detaljer, se dess panoraman på ett nytt sätt så är projektet en framgång!

Vi skall vara stolta över den stad vi bor i, många generationer har genom arbete, blod, svett, tårar och även glädje och skaparanda format den miljö vi nu lever i.

Pannben

Jag har alltid beundrat människor som helhjärtat ger sig in i aktiviteter där de utmanar sin egen fysiska förmåga. Att tänja gränser för vad man är kapabel till syns bäst i ansikten på löpare som kämpar och övervinner fysiska och psykiska hinder för att ta sig den sista biten in i mål.

I dessa ansikten finns bara den primala människans uttryck kvar. Det kontrollerade och poserande ansiktet som spelar en roll är som bortblåst, ersatt av nakna känsloyttringar som för tanken till bäbisar och små barn. Vi får ett ögonblick se människan innanför fasaden.

Pannbenet, kämpandet, den fysiska och mentala utmattningen blir därför det mest sanna som vi som vuxna förmedlar om sig själva till omgivningen. I det här projektet hyllar vi därför pannbenet och dess uttryck på det mänskliga ansiktet och den mänskliga kroppshållningen. Bilderna skalas ned till det mest elementära för att förmedla pannbenet så naket som möjligt.